Del5

Del 5. Anhöriga

 

Ensam är aldrig stark och i Nadjas fall är familjen ständigt närvarande, även om de inte alltid kan ses fysiskt. Storasyster Helena med en egen cancerkamp att utkämpa är aldrig mer än ett samtal bort, och lagom till julfirandet åker pappa Giovanni tillsammans med mopsen Ketchup till Nadja i Stockholm.

Nadja Casadei är en del av en stor familj. Runt henne finns fem systrar, två föräldrar, en bror och en pojkvän som alla berörs av hennes öde. Alla förhåller de sig olika till att deras älskade familjemedlem nu går sitt livs kamp mot cancern. Men en gemensam nämnare är tydligen i Casadeisläkten, att tänka positivt.

 

Nadjas pappa heter Giovanni Casadei och bor i Karlskrona. Eller som han kallar det ”mitt i skogen”, där han har mycket tid över för att filosofera.

Hur var din första reaktion när du fick veta att Nadja har cancer?

– Ja, finns det något sätt att uttrycka sådant. Man blir paff givetvis, och i mitt fall slutar man att tänka. Det är jättesvårt att återge.

– Det är inte det enklaste budskap att ta emot.

Blev du rädd?

– Nej, jag vet att vi är dödliga och förr eller senare ska det inträffa. Men när det väl kommer så reagerar man kanske lite annorlunda, man förväntar inte sig det.

– Det värsta var när polletten trillade ner och man målade upp olika scenarion.

Trots allt har Giovanni genom hela processen känt sig ganska lugn.

– Jag har alltid känt inom mig att hon klarar detta. Hon är så levnadsglad och sprattlig av sig så ibland funderar man, har hon verkligen cancer eller?

– När man ringer henne så säger hon hur mår DU, precis som om det är jag som är den sjuke.

Giovanni har åkt upp till sin dotter flera gånger, och julen spenderar de tillsammans i Stockholm. Då tar han den lilla mopsen Ketchup under armen och beger sig norrut.

– Vi får se om vi hittar en korg längs vägen.

 

Vid cellgiftsbehandlingarna tror han att Nadjas behov av att ha sin pappa nära är som allra störst.

– Jag tror hon är mest rädd när hon är alldeles ensam, då har jag sovit hos henne på sjukhuset så hon har någon intill sig.

När han har varit på sjukhuset har han också imponerat av personalen.

– Jag tycker de är mycket duktiga. De är kompetenta och de är pedagogiska.

– Ja, de är som små kuratorer allihopa.

Giovanni tycker att pressen på Nadja har varit hård, men att hon har hanterat den bra och visat på väldig styrka genom att inte vika ner sig.

– Nadja gick från den ena skadan till nästa och hade förväntningar på sig att hon skulle till VM. När hon väl tog bort pjäxan och skulle träna upp hälsenan fick hon besked om cancer och det skulle nog golvat vem som helst.

Känner du hjälplöshet av att inte kunna vara nära Nadja hela tiden?

– Man betraktar Nadja som ett barn fortfarande och att hon behöver skyddas. Om man är till någon hjälp, det vet jag inte.

– Jag resonerar att om det är som så att hon ska gå bort har jag i alla fall tillbringat en del av min tid med henne, utan att måla fan på väggen.

 

Giovanni har en till dotter som likt Nadja drabbats av cancer. 45-åriga Helena Casadei bor också i Karlskronatrakten och genomgår just nu efterbehandlingar för sin bröstcancer. Hon tvingades operera bort ett av sina bröst för att överleva.

Genom hela sin egen kamp och med sin syn på Nadjas dito är Helena ett övertydligt exempel på att positivt tänkande kan flytta berg.

– Du kommer jäkligt långt med en positiv inställning till livet, det är minst lika viktigt som medicin. Och det finns alltid det som är värre och dem som har det värre.

Var det så du också tänkte när du fick ditt besked?

– Jag har inte blivit ledsen någon gång utan det som var jobbigt var att berätta för de anhöriga.

– Jag tror det är värst för dem att stå vid sidan om, man blir så maktlös.

Hon kände inte heller rädsla när hon fick veta om Nadjas sjukdom.

– Nej det gjorde jag inte, Nadja är ju min lilla ögonsten, men hon är samtidigt stark ungen.

– Fast det var lite kymigt, att hon fick besked exakt ett år efter min operation.

Hur ser din kontakt med Nadja ut?

– Vi pratade mycket i början, jag vet ju vad hon går igenom, jag vet hur hon mår.

– Även om man håller en mask utåt och visar upp en fasad så mår man inte bra av cellgiftsbehandlingarna.

– Ska man göra sånt man tycker är kul får man räkna med att kroppen blir lidande dagen efter.

Nadja är väldigt aktiv och ställer upp på det mesta, tycker du att hon är igång för mycket?

– Jag hade nog tyckt att hon skulle ta det lite lugnare för kroppens skull, den är ju inte i samma skick som innan cellgifterna

– Men man ska unna sig att göra saker man gillar också, det är en balansgång där.

Det låter ändå på dig som att du är ganska övertygad att det kommer går bra för Nadja?

– Ja det är klart att det gör, det har jag inte haft några som helst tvivel om.

– Jag har bara förutsatt det och inte räknat med något annat.

Helena jobbar i Rödeby, en dryg mil norr om Karlskrona. Där möter hon många människor som uttrycker sin beundran för Nadja.

– Det är många som kommer fram och säger att det är häftigt det här med Nadja. Många som var på hockeyn och tycker att det var helt suveränt.

– Det tycker det är starkt av henne att skriva på bloggen och dela med sig.

 

När en elitatlet och renlevnadsmänniska som Nadja drabbas visar cancern sin obevekliga slumpmässighet. Ingen är helig, ingen kan egentligen skydda sig. Detta olustiga faktum förbluffar fortfarande Paula Casadei, Nadjas tolv år äldre syster.

– Det känns väldigt overkligt att någon som Nadja som aldrig rökt och aldrig druckit, skött sin kost och varit väldigt duktig med träningen, att hon drabbas av något sånt här.

– Vem som helst kan ju drabbas, oavsett vad.

Kan du känna maktlöshet?

– Det värsta är att man inte kan göra någonting, min andra syster som också fick cancer opererade ju bort någonting, men det kan man inte göra på Nadja.

– Man kan bara hoppas att cellgifterna biter och att det hjälper.

Trots att de inte kan ses så ofta känner Paula sig nära sin syster.

– Nadja är ju ganska upptagen men vi pratar och sms:ar. Hon har fått otrolig respons från sin blogg och jag kan tänka mig att hon ibland är trött på folk som ringer hela tiden.

– Även om vi inte pratar varje dag har vi väldigt bra kontakt. Vi är väldigt lika.

Hade du velat träffa henne oftare nu med tanke på sjukdomen?

– Det är klart, men jag jobbar och hon är iväg och det är ett sånt avstånd också.

– Men jag var där uppe precis när hon fått beskedet, hos henne på sjukhuset så det var ju skönt att få höra lite vad läkarna sa och hur de såg på det.

Paula upplevde samma goda bemötande som Giovanni gjorde.

– De visste inte så mycket då i början men jag tycker att läkarna var väldigt professionella och jättetrevliga. Där blir hon nog väldigt väl omhändertagen.

Hon instämmer i storasyster Helenas ord om vikten av positivitet. Och hon vet att vara aktiv och igång är Nadjas val för att inte gräva ner sig i mörka tankar.

– Absolut, hon kan ju inte lägga sig ner och dö nu, hon lever ju. Hon måste ju leva och göra allt det där.

– Livet går vidare och vissa saker måste man göra ändå. Jag tycker Nadja är jätteduktig på det.

– Hon är väldigt livsglad och positiv människa, och allt runt omkring tror jag gör henne så mycket mer positiv och ännu starkare. Det är hennes sätt att bearbeta sin sjukdom på.

Likt Helena manar hon ändå till lugnare takter ibland.

– Hon är lite dålig på att känna efter när hon är dålig och behöver vila. Hon kanske skulle ta hand om sig själv lite mer ibland, tycker jag.

Som storasystrar ska vara är både Paula och Helena beskyddande och har Nadjas bästa i första rum. Paula kanske är lite orolig ibland, men ändå bergsäker på sin sak.

– I min värld kommer hon att klara det här.

 

 

Efter del 5 var min del av artikelserien tillända pga andra angelägenheter. Men om du inte redan gjort det, besök vagentillbaka.com eller gå in under fliken dokumentärfilm för att få mer av Nadja och hur hennes liv ser ut dag.