Del3

Del 3. Ett minne för livet

 

Nadja är mer orolig för cancern nu än hon någonsin har varit. En vecka har gått sedan skiktröntgen och gastroskopin som ska ge besked om cancer ger vika eller inte. Men från sjukhuset ekar tystnaden än så länge.

 

Det har varit några hektiska dagar för Nadja. Hon har varit i sina blekingska hemtrakter och hälsat på så många hon har hunnit med. Släkt, vänner och sponsorer, alla har fått ta del av henne.

– Det har varit galet så mycket folk jag har träffat. Fysiskt har jag mått ganska okej, haft en del huvudvärk och varit lite trött, men det har gått ganska bra ändå.

Ständigt med telefonen nära sig, väntandes på samtalet från Karolinska som kan betyda så mycket för hennes framtid. Men än så länge vet hon inget nytt.

– Nej, det är bara att vänta, men jag blir nojig att det är något de inte kan ta på telefon. De sa att de skulle höra av sig så jag har inte ringt dem, men jag vågar kanske inte ringa heller.

– Om inte cancern svarat som den ska får vi testa en ny behandlingsmetod. Och det betyder ju att jag tappar de veckorna som gått nu. Jag är mer orolig nu än tidigare.

 

När Nadja slipper att oroa sig är hon en glad person som skrattar mycket, och tillsammans med sin familj skrattar hon ännu mer.

– Det är alltid lika mysigt att träffa familjen, jag känner mig trygg och glad. Vi har fikat och pratat massa strunt och haft det underbart skönt tillsammans.

Familjen är stor, Nadjas mamma Lena och pappa Giovanni har tillsammans 5 barn. Dessutom har Nadja två syskon från Giovannis tidigare förhållande.

– Mamma har träffat en ny men de går jättebra ihop. Pappa har köpt hus 700 meter från dem och han umgås mycket med mammas nya faktiskt.

– Min syster Bella bor med mig i Stockholm men är ute och reser nu. Daniela, eller Bissan som vi kallar henne, bor och jobbar i Malmö. Resten bor häromkring och jag träffade alla nu när jag vara nere.

 

Förutom att träffa sin familj var höjdpunkten förra veckan när hon fick motta inte bara pengar till cancerforskningen utan även hela arenans stående ovationer inför matchen mellan Karlskrona och Djurgården i Hockeyallsvenskan. Hon var isens drottning som föll i tårar av hyllningarna och ville ta hela världen i sin famn.

– Det var verkligen en upplevelse för livet som jag aldrig kommer att glömma. Helt i klass med att tävla på VM.

– Jag älskar starka känslor och det kommer att bli tufft att komma upp i samma när jag tävlar igen.

Dagen efter Karlskronas segermatch var Nadja tillbaka på arenan för lunch med representanter ur styrelsen och klubbens sponsorer. Trots att Nadja är sjuk maler marknadskrafternas kugghjul vidare, och jakten efter nya sponsorer kan inte vila.

– Jag är öppen för alla förslag och gillar verkligen den personliga kontakten med mina sponsorer. Jag har ingen manager som sköter detta och det tror jag är något som sponsorerna uppskattar. Att jag personligen är den som kommer in med en julkorg som tack för deras stöd till exempel.

– Fast vid tävlingar är det ju bra att ha någon som tar hand om dem, så då hade jag kanske behövt en manager.

Ingen av sponsorerna Nadja hade innan beskedet har signalerat att de tänker hoppa av. Tvärtom får de nu mer publicitet och exponering än någonsin tidigare. Nadja hoppas att detta kan öppna upp för fler samarbetspartners, och om satsningen mot OS i Rio 2016 ska hålla behöver hon all ekonomiskt stöttning hon kan få.

 

I Karlskrona fick hon också hälsa på sin senaste beundrare. Mopsen Ketchup som fortfarande valpar runt hemma hos Nadjas mamma, men flyttar upp till Stockholm och Lidingö efter jul. En pälsboll till julklapp.

– Det var min kompis Victoria som sa att om hon någonsin skaffar en mops så skulle den heta Ketchup. Kom nu ketchup så går vi.

Andra namn som länge var med i tävlingen var Kompis och Börje.

– Jag satt hemma och testade namnen; kom då Kompis, kom hit Börje, men Victorias Ketchup var så jäkla bra.

Att vara matte kräver mycket tid och Nadja är tveksam till om hon har det. Lösningen blir Gunnars barn som entusiastiskt har lovat att hjälpa till, men främst har Nadja skaffat en gudmor åt Ketchup.

Träningskompisen och längdhopperskan Malin Marmbrandt har förärats titeln och kommer att passa hunden ofta.

– Vi satt och fikade och Nadja försökte övertala Gunnar att de skulle skaffa en mops. Gunnar var skeptisk så då kläcker jag ur mig att jag kan vara hundvakt, säger Malin Marmbrandt.

Nadja högg på erbjudandet blixtsnabbt som en kobra.

– Jag läste det på Nadjas blogg sen att jag skulle vara gudmor, så hon spikade det haha.

 

Samtidigt som Nadja fick cancerdiagnosen låg mamma Lenas mops Margot gravid. Lena erbjöd Nadja att ta en ur kullen, övertygad om att det lilla knytet skulle få Nadja att må bättre och vara ett sätt för henne att komma ut och röra på sig.

– Margot fick sen fem valpar, men bara min överlevde. Han kom först och var minst av alla och därför överlevde den. Det finns en symbolik i det där, säger Nadja.