Del2

Del 2. Skiktröntgen, stringtrosor & peruker

 

I går skjutsades Nadja in i den stora skiktröntgenmaskin som ger en mer detaljerad bild av hennes inre

än vad en vanlig röntgen klarar av. På samma sätt som hon gjorde när de upptäckte hennes sjukdom.

– Ja, allt utom huvudet åker in och det är inte obehagligt. Men kontrastvätskan de sprutar in är så

jäkla skum, man blir helt varm i hela kroppen. Jag känner hur den början i halsen och rinner neråt.

Vätskan får Nadja för att göra bilderna ännu skarpare. De använder inte hennes inopererade kateter

i halsen utan sätter en ny i armen, som vid en bloddonation.

–Nu kan de se hur behandlingen har påverkat cancern och om den har lagt sig eller spridit sig.

Jag har en del i magen som de upptäckte först, och en i halsen.

Resultatet av undersökningen dröjer några dagar, senast på fredag vet hon förhoppningsvis mer.

Nu kan hon bara vänta på att de ska ringa från sjukhuset och berätta.

 

Vid skiktröntgen ligger Nadja på en brits som skjuts in genom en rund öppning. Maskinen är öppen på bägge sidor och risken för klaustrofobi är liten. Många har säkert sett hur det går till på sjukhusdokumentärer eller i TV-serier som ”Cityakuten” och ”Greys Anatomy”.

Sjuksköterskan intar manöverplats i ett intilliggande kontrollrum och styr maskinen som ska ge så

precisa svar som möjligt.

– Där fick jag ligga i stringtrosor med byxorna nerdragna. Men skorna fick jag i alla fall behålla på, haha.

Det är väldigt viktigt att Nadja ligger helt stilla när bilderna tas, hon får heller inte svälja eftersom bilderna

då riskerar att bli suddiga.

 

Förra veckan berättade Nadja om sin inställda behandling och vikten av att hennes blodvärden måste ligga på en bra nivå för att kunna ta emot de starka cellgifterna. Hon vaknade på natten till onsdagen förra veckan och kände hur febern bultade i kroppen.

– Jag låg så skönt i sängen och drog mig för att kolla termometern. Men gick upp och tog tempen i bägge

öronen. De visade 38,6 och 38,8 så då ringde jag till sjukhuset.

Hon har blivit tillsagd att åka till sjukhuset om temperaturen stiger över 38 grader.

– Jag ville lura mig själv att stanna hemma, men hörde i sköterskans röst att det var allvar.

Febern gjorde att hon blev inlagd och stannade på sjukhuset till fredag kväll.

– När de pratade om att skjuta på behandlingen till nästa vecka blev jag ledsen. Men när det visade sig att det fanns en chans redan på fredag så kändes det bättre igen.

I fredags var Nadja stark nog för mer cellgifter, och förseningen i behandlingen påverkar inte den långsiktiga planen.

– Det var tur att antibiotikan hann verka, jag fick det under hela tiden på sjukhuset. Det fanns inte så mycket att göra då, jag låg mest i sängen och svarade på inlägg i bloggen och gjorde lite sjukgymnastövningar.

Sakta men säkert minskade Nadjas feber och hon kände sig både fysiskt och mentalt starkare.

– De(personalen)var så måna om mig och att jag skulle stanna kvar så det kändes faktiskt bra att göra det.

 

Det var mitt i natten när Nadja och Gunnar åkte till akuten. Men en akutmottagning är ingen bra plats för infektionskänsliga Nadja att vara på. Personalen hittade till slut ett separat rum och gav henne dropp,

tog prover och gjorde allt för att sänka febern.

– Det var överfullt på sjukhuset, vi var sex timmar i det lilla rummet och jag blev inte inlagd förrän vid

ett på onsdagen. Men personalen var jättebra och bad om ursäkt för det.

Eftersom prognosen pekade åt behandling på fredagen och för att hålla värdena uppe blev Nadja kvar på

Karolinska till dess. Gott om tid till att få en inblick i hur hennes blodvärden pendlar i en nästan förutbestämd takt.

– Det finns en egen statistik för mina värden. Jag fick sitta med sjuksköterskan och hon visade mig allt de hade registrerat på mig.

– Där kan man se hur värdena är bra sex dagar efter behandlingen, sen börjar de alltid sjunka. Och jag mår dåligt igen.

Det är då Nadja måste börja ta sina Nivestimsprutor för att börja producera mer vita blodkroppar.

 

Den största yttre förvandlingen Nadja har genomgått är att hon numera är skallig. Som en nypolerad biljardkula möter hon omvärlden och sin egen spegelbild varje dag.

– Men jag börjar vänja mig nu, så jäkla ful är jag inte! Fast jag tycker jag hade skarpare drag i början,

nu är jag mer rund.

För omgivningen är den rakade skallen en tydlig bild av sjukdomen. Ett tecken på att något inte står rätt till.

Nadja har provat ut en peruk men den ligger hemma och samlar damm.

– Ähhh, den bara kliar och jag orkar inte ha den. Jag vet inte om jag alls kommer att använda den faktiskt.

För många människor sitter mycket personlighet i håret och frisyren. För Nadja var tanken på att förlora sitt

hårsvall en av de första fasorna när hon fick cancerdiagnosen.

– Det var värre innan jag väl rakade mig och tanken var jobbigare än att faktiskt göra det. Och jag har fått jättepositiva reaktioner.

 

Likheterna med sångerskan Sinead O´Connor är slående, och i filmer som ”GI Jane” och ”Alien 3” finns två andra lysande exempel på att skönheten inte sitter i håret.

Håret hade fallit av ändå, men Nadja valde att förekomma sjukdomen. Hon är i cancerns våld och kan inte påverka mycket just nu, men håret, där hade hon fortfarande kommandot.

– Gunnars dotter klippte mig och sen rakade han själv av mig det sista med trimmern.

Nadja är kal på i stort sett hela huvudet, även om vissa fläckvisa områden envisas med att odla hår. Hon är glad att hon har fått behålla sina ögonbryn.

– Men benen och armarna är helt lena, inte ett hårstå!

En vecka innan Nadja fick sitt cancerbesked höll en av Gunnars döttrar en fest med temat peruker. Nadja har aldrig varit någon perukfantast, men på festen provade hon ivrigt allas huvudprydnader.

– Haha, jag sprang runt som en idiot och frågade alla vilken jag passade bäst i.

Det var som om det låg något inne i mig kanske, som ett tecken.