Del1

Del 1. Kampen är igång

 

Drygt en månad har förflutit sedan Nadja Casadei blev känd inte bara för sina prestationer på friidrottsarenan utan också för sin kamp mot cancern.

I morgon skulle hon ha fått sin tredje behandling, men hennes kropp visar för låga blodvärden. Istället får hon ta sprutor varje dag för att stärka upp sitt immunförsvar. Och vänta.

Vänta på att nästa delkamp ska bli av.

 

För två veckor sedan avverkade hon planenligt det andra kapitlet av behandlingen. Del två av thrillern med huvudkaraktären

Nadja som skrivs klart i februari. Om hon inte blir sjuk längs resan är den tuffa behandlingen över då. Efter den andra dosen av cellgifter mådde Nadja lite bättre än efter premiäromgången. Det var lite minde outhärdligt.

"Då var jag bara konstant illamående, men jag spydde i alla fall inte något."

Läkarna hade närmat sig rätt nivå på medicinerna, och justerat doserna efter hur hon reagerat.

 

Varannan vecka åker Nadja till Karolinska Sjukhuset i Solna. Hon letar sig upp till våning fem, hälsar på de numera

välbekanta ansiktena, och lägger sig tillrätta på britsen i dagrummet.

Hon blottar den inopererade katetern på halsen, en central venkateter, som personalen kopplar in droppvätskan till.

Det här markerar startskottet för den cirka sex timmar långa behandlingen.

Sakta fylls Nadjas inre kretslopp med antikroppar och cytostatika som fäster sig på de sjuka cellerna och förgör dem.

Slutligen får hon vanlig droppvätska som genomsköljning.

Personalen finns hela tiden i närheten och avbryter medicineringen om hon blir för dålig.

"Första gången spydde jag blod så då fick vi pausa i en halvtimme. Jag började bli varm och febern steg, blev helt skakig

och snurrig."

"Men vid den senaste behandlingen satt jag sex timmar i sträck. Då var jag kaxig!"

Cytostatika är den korrekta benämningen på det som i folkmun ofta kallas cellgifter. Cytostatika är en grupp läkemedel

som dödar cancercellerna eller hindrar dem från att föröka sig. Medicinen kan inte skilja de sjuka cellerna från de friska utan

angriper även dem. Därför får Nadja biverkningar.

"Jag blir varm och rosig, får feberfrossa och stickningar i fingerspetsarna. Det är ungefär som influensan, fast värre."

"Men ju fortare du accepterar biverkningarna desto snabbare går det att vänja sig."

Cellerna mest sårbara för behandlingen är de med stor självomsättning. De finns i exempelvis benmärgen, tarmarna,

hårrötterna och i munnens slemhinnor. Därför varierar effekten och biverkningarna av cytostatikan beroende på i vilket

organ som cancercellerna har uppstått.

"Jag har hemska blåsor i munnen och näsan är helt torr. Jag brukar smörja in näsan med matolja, men mot blåsorna

tar jag inget just nu."

Nadja beskriver det som ett inbördeskrig i munnen. Blåsorna är för många och de slåss alla om samma plats.

Kaos.

 

Behandlingen påverkar kroppens arvsmassa och sätter igång en process där cellernas eget kontrollsystem reagerar på

fel i arvsmassan och försöker rätta till det genom att slå ut de sjuka cellerna. Risken att cancercellerna blir resistenta ökar

ju längre behandlingen pågår. Vissa avancerade celler kan också utveckla en pumpmekanism som driver ut medicinen ur cellen,

och en del kan vara resistenta redan från början.

Eftersom Nadjas blodvärden är kraftigt oregelbundna är hon mer mottaglig för infektioner och utsatt vid blodbrist.

En allvarlig infektion innebär att hon måste läggas in och få antibiotika direkt i blodet, och det snabbt.

"Därför har de sagt att om jag får det minsta feber ska jag åka in direkt."

För att hålla värdena i schack krävs det att hon tar sina sprutor regelbundet de närmaste dagarna efter en behandling.

Denna information hade gått Nadja förbi.

"Jag missförstod det där, trodde det räckte med en gång. Det är anledningen till att jag är för svag just nu."

 

Inför den första kuren var Nadja i vanlig ordning självsäker och i tron att hennes stålmage skulle möta cytostatikan

med öppen famn. På frågorna om hon lätt blir illamående, sjösjuk eller dålig i magen svarade hon glatt nej, aldrig.

"Jag brukade kunna gå på toaletten på bestämda tider, hade aldrig problem med det."

Det var då det. Nu hade Nadja fått en biljett till berg- och dalbanan från helvetet.

"Jag tänkte att det inte skulle vara så illa, men jag spydde som fan. Nu är magen helt paj och alltid i uppror."

Statistiken kring illamående hos cancerpatienter talar emot den unga Nadja. Kvinnor mår sämre än män, och yngre mår

generellt sett sämre än äldre.

 

Sjukhuspersonalen har gett henne rådet att göra det hon orkar och att låta kroppen få diktera villkoren. Nadjas kropp är

tröttare än hon kan beskriva.

"Förut hade jag alltid en jäkla vilja att gå ut och göra saker, nu vill jag bara sitta och skriva."

Denna blytunga orkeslöshet har gjort Nadja disträ och ofokuserad. Hon kan lätt zoona ut mitt i ett samtal.

"Jag är vaken men inte där. Det känns som om jag går på sparlåga, jag vilar fast jag är med.

En gång somnade jag med öppna ögon."

 

Positiv är trots allt fortfarande det ord som bäst beskriver Nadja. Hon flyter genom tillvaron utan att oroa sig,

även om tankarna ibland mörknar under de sömnlösa nätterna. Hon kan enkelt räkna upp de få tillfällen när oron

sköljt över henne. Likt en tsunami som bryter igenom skyddsvallarna.

"Ovissheten vid beskedet gjorde mig rädd. Och när jag satt och kollade på Cancergalan på TV blev jag ängslig."

Att varannan med samma cancerform som Nadja inte överlever var också ett skäl till oro. Denna korpsvarta 50/50 prognos

grundar sig i att många som drabbas gör det långt upp i åldrarna, och är inte starka nog att klara av behandlingen.

"När jag förstod att det var anledningen försvann mycket av oron."

Hon botar också oro med härdande citat som hon gärna delar med sig av.

 

”Keep your head up. God gives his hardest battles to his strongest soldiers.”