Kosovo

Den 17:e mars 2004 ingick jag i den svenska bataljonen som under KFOR-flagg jobbade för stabilitet och fred mellan i huvudsak serber och albaner i Kosovo.

Den 17:e mars 2004 gick allt åt helvete.

 

Jag kan aldrig förstå det. Det djupt rotade hatet folkgrupper emellan, i det här fallet mellan serber och albaner. När flyktingar från Balkankriget i början av 90-talet kom till min skånska hemort började jag inse att världen där ute är både hatisk och mordisk och kan driva folk till att utföra hemska handlingar mot sina medmänniskor.

Jag kan aldrig verkligen förstå konflikten i Kosovo, men jag kan göra ett försök.

 

Bakgrund

På 600-års dagen av slaget mot den turkiska hären på trastfältet 1389, höll den serbiske ledaren Slobodan Milosevic ett tal vid monumentet byggt där för att hedra fallna serbiska krigare.

Åren därefter genomförde han grova inskränkningar i Kosovos autonomitet och proklamerade för en intensiv serbisk framryckning med målet skapa en storserbisk stat och återta vad de ansåg vara det rättmätiga hjärtat i ett serbiskt territorium, Kosovo.

Anfall och övergrepp utfördes av båda kombattanterna, med gerillagruppen UCK som den främsta aktören på albansidan. De attackerade serbiska säkerhetsstyrkor och mördade civila, och serberna replikerade med ett skoningslöst övervåld mot albanska samhällen.

När NATOs bomber 1999 hade regnat över serberna i 79 dagar retirerade de, och den FN-stödda KFOR-styrkan kunde marschera in i Kosovo. Ungefär samtidigt åtalades Slobodan Milosevic vid FN:s Krigsförbrytartribunal i Haag för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten.

Min mission i Kosovo präglades inledningsvis av stabilitet och förbandet ägnade sig mest med att återställa samhällsfunktioner, humanitära insatser, bevaka politiskt laddade platser och att bekämpa en utbredd kriminalitet. Men med våren kom våldet, jag och mina systrar och bröder i kamouflage fick på nära håll se konfliktens mörka inre återvända med full kraft.

9 av 10 invånare i Kosovo var albaner, de flesta serber som levde kvar bodde tillsammans i kluster av mindre samhällen. Caglavica var en av dessa orter, två kilometer söder om den albandominerade huvudstaden Pristina.

Kravaller

Vad som egentligen var den utlösande faktorn till de värsta oroligheterna sedan krigsslutet är oklart. Men dagarna före besköts en ung serbisk man i Caglavica, och dagen därefter tvingade någon flera albanska barn ner i floden som delar staden Mitrovica i norra Kosovo. Barnen överlevde inte.

Vid lunchtid på onsdagen den 17:e mars spärrade svenska KFOR-soldater av vägen som leder från Pristina mot Caglavica, med målet att hejda en aggressiv folkmassa som försökte attackera byn. Platsen där svenskarna satte ner foten kallades linje 1, från den kunde man se vägen från huvudstaden fyllas på av fler och fler upprörda albaner som anslöt den stora mobben. De skulle komma att bli tusentals.

Under eftermiddagen eskalerade situationen och i skottlinjen stod kravallutrustade svenskar som med hjälp av finländare, norrmän och irländare kämpade för att förhindra ett massmord. Vid några tillfällen lyckades albanerna flankera linjen och sätta eld på hus och kasta handgranater mot serberna som svarade med skottlossning.

En händelse som kunde renderat i många dödsfall var när någon ur folkmassan försökte forcera baslinjen med en lastbil, men föraren oskadligjordes av norsk soldat.

Desperation

I takt med att den albanska folksamlingen ökade steg desperationen hos serberna. Stridslinjen böljade fram och tillbaka och totalt kaos rådde. Svenska fordon besköts, stenar, brandbomber och andra tillhyggen haglade över soldaterna, och en sisuvagn totalförstördes när föraren och skytten tvingats evakuera vagnen och någon brände ut den med en molotovcocktail.

Mitt i smeten fanns också FN-fordon och poliser som också fick känna av den ursinniga vreden och det var inte förrän norska förstärkningar anlände som soldaterna lyckades pressa tillbaka albanerna igen. Framåt tvåtiden på torsdagsmorgonen ebbade stridigheterna ut.

 

Alla är soldater

Min befattning var signalist i den svenska bataljonens stridsledningscentral. Oftast jobbade jag rutinmässigt dagarna eller nätterna långa och drack baljor av tvivelaktigt kaffe.

Men dessa dagar var devisen ”alla är soldater först och främst” extra tydlig. Det kvittar om du är överstelöjtnant eller menig, i extrema tider hugger du i där det behövs.

Inom mig spred sig en gnagande oro när det trygga blev det otrygga. Snart stod jag och fyllde extra sandsäckar och förstärkte det egna campskyddet på en halvöde anläggning eftersom de flesta var ute på fältet. Att inse att jag just då gjorde bäst nytta där var viktigt, även om jag innerst inne ville vara med soldaterna som stod i främsta linjen och kämpade för människors liv.

På camp Victoria förvandlades tältet som vanligtvis var idrottshall till provisorisk sjukstuga, med spartanska tältsängar från vägg till vägg. En surrealistisk syn.

 

Hjärtskärande

Jag kände också oro för mina plutonskamrater som var stationerade vid monumentet på trastfältet. Risken fanns att albanerna skulle attackera byggnaden, och vi hade ingen möjlighet att undsätta dem då alla vägar var blockerade. Kanske skulle vi med bandvagn kunna ta en alternativ väg dit, men det fanns också ett symbolisk värde i att inte överge posteringen. KFOR skulle inte vika ner sig för hot, det kunde få förödande framtida konsekvenser.

Men när omringade kollegor med spruckna röster rapporterade från platsen om hur de kunde se bränder och oroligheter i alla väderstreck, då var det på allvar.

Då kändes det i hjärtat.

På incidentens andra dag hamnade jag slutligen i min huvudtjänst igen bakom den tornande vägen av dataskärmar och radios. Just då var det akuta läget att evakuera soldaterna från Station Central i centrala Pristina. Det lyckades, och när gruppchefen sedermera stegade in i ledningscentralen med kungaporträttet inlindat i en svedd svensk flagga, då var det också på allvar.

 

Stolthet

För egen del var jag inte utsatt för direkta hot, men vi som enhet gick igenom ett eldprov hetare är helvetet. Vi kom ur det med hjälp av kamratskap, professionalism, prestigelöshet och kämpaglöd.

Jag kommer aldrig att glömma den kollektiva kraftsamlingen i en svår stund, det gör mig stolt än idag, och det visade på att vi verkligen gjorde en insats som räddade många liv. Fråga bara invånarna i Caglavica.

Inga svenskar fick sätta livet till, men 14 soldater tvingades uppsöka sjukhus för sina skador.

Kosovo utropade sin självständighet i februari 2008 men Serbien med stöd av Ryssland fortsätter att vägra acceptera Kosovo som en suverän stat. När det sista svenska truppbidraget i höstas lämnade landet markerade det slutet på 14 år av svenska soldater på Kosovomark. Kvar finns nu bara rådgivande officerare och andra stödenheter.

När våldet blossade upp 2004 kom det som från ingenstans, i ett annars till synes lugnt läge. Min farhåga är att fler soldater i framtiden kan komma att få samma uppvaknande som jag fick. Historia är konflikter, historia är framtiden, framtiden är högst osäker.

 

Magnus Ornhammar

Signalist PL/AP KS09

I Kosovo december 2003 – juni 2004

 

Publicerad 170314

 

 

Kravaller ock kaos i Kosovo