Ambulansen

 

 

Yrke: Vardagshjälte

”Vid prio 1 larm, glöm inte aktivera stoppljusen och se upp för cyklister!” Skylten sitter på garageportens insida i en nedgången stationsbyggnad på Heleneholm. Personalen stämplar in klockan 07, rättar till radion i byxbältet och stramar fast handmikrofonens sladd tvärs över ryggtavlan upp på axeln.

 

”Han är fortfarande varm!”

Anna får med hjälp av två kollegor upp den medvetslöse mannen ur sängen. Han har legat djupt nerbäddad och sovit under flera lager täcken, men nu ligger han på det kalla golvet. Samtidigt som hjärt- och lungräddningen startar försöker Jesper, den fjärde ambulanssjuksköterskan på plats, att lugna den upprörda sambon.

”Har du ett ID på honom?”

Med tillbakahållen gråt och yrvaket hår linkar hon iväg, och återkommer med sig eget körkort istället för mannens. Hon är i totalt chocktillstånd, upprepar darrigt mannens namn och berättar allt de ska göra.

I dag och i framtiden.

 

Mannens sovrum är inte många kvadratmeter stort. Tre sjuksköterskor och en massa utrustning trängs runt den livlösa kroppen. På väggarna är det tätt mellan tavlor som föreställer skepp och fåglar, och på det odimensionellt stora skrivbordet står fler saker som vittnar om mannens fascination för havet och naturen.

Hans bröstkorg skjuts kraftfullt ner och upp och ner igen, men förgäves. Efter mer än en kvarts återupplivningsförsök och rådfrågning med regionalt läkarstöd avslutar Anna behandlingen. Mannen är död.

”Han var nog avliden redan när vi kom hit, men när vi har påbörjat HLR måste vi ringa Falcks läkare och får inte ta det beslutet”, säger Anna.

De pratar med sambon om vad som ska hända nu, men främst visar de medmänsklighet och närvaro. De lyssnar på berättelsen om hennes och den nu avlidne mannens tid tillsammans, och försöker få henne att inse vad som har hänt.

Att hennes livskamrat inte finns längre.

 

”Vi skulle aldrig lämna henne ensam här, vi väntar tills hon har någon som kan stötta henne. Annars hade vi snart haft två patienter här.” säger Anna.

När hon och Jesper har fyllt i patientjournalen, ringt läkare som skall ta vid och inväntat sambons anhöriga har de varit i lägenheten i över en timme. Sambon är mer sansad nu och tackar dem flera gånger för att de kom. Men just som de ska lämna lägenheten frågar hon snyftande.

”Är ni säkra, kan ni inte försöka igen?”

Anna lägger mjuk sin hand på hennes axel och står tätt intill när hon säger.

”Nej, det hjälper inte. Han har haft det så bra här hos dig, som du har tagit hand om honom.”

 

Anna och Jesper jobbar som ambulanssjuksköterskor för Falck Emergency. Hon har tio år på jobbet, han två, och bägge har varit med om flera traumatiska händelser som funnits kvar i deras tankar veckor och månader efteråt.

Jesper slötittar på tv:n som står på i fikarummet på stationen. Han sjunker ner i en stor skinnfåtölj och försöker koppla av när han får en sällsynt vilostund under arbetsdagen.

”Behöver någon prata om händelser gör vi det först inom arbetslaget. Sen finns det också kamratstödjare med utbildning som man kan vända sig till. Och det går också att söka hjälp utifrån” säger Jesper.

 

Per Sandberg är legitimerad psykolog och verksamhetsansvarig på Kris- och Traumacenter. Hans organisation jobbar mycket med ambulanspersonal runt om i landet, bland annat genom att utbilda ambulansföretagens egen personal till krishanterare.

Det som Jesper kallar kamratstödjare.

”Ambulanspersonal har ett enormt stressigt jobb, där de träffar väldigt många människor som varit med om trauman. Det brukar man kalla sekundär traumatisering, och det är otroligt vanligt.”

Enligt Per Sandberg kan människor som i stort sett dagligen arbetar med misär, lemlästning och död under lång tid förtränga detta, men i kontakten med krishanterare och psykologer tydliggörs det abnorma i vad de har varit med om genom åren.

”Jag pratade med en man som jobbat i 20 år med detta, och gjort 18 000 uttryckningar. Jag frågade hur många av dem han bedömde som traumatiska. Ja, det är inte mer än tio procent sa han.

Du har alltså varit med om 1800 traumatiska upplevelser.”

”Det ger perspektiv för personalen, även om han skulle sagt 5 procent, då är det ändå 900.” säger Per Sandberg.

 

”Det räligaste jag varit med om var ett knivmord". En ung tjej hade mördats av sin expojkvän, och det var som ett slakteri där inne, blod överallt.” säger Jesper och sätter sig upprätt i fåtöljen.

”Polisen förde ut honom i handfängsel när vi kom dit, och hela situationen var så bisarr. Det har jag tänkt på mycket efter det hände.”

Han berättar också om när han var ny som ambulanssjuksköterska, och ett larm där de körde en 45-årig man med andnöd till akutmottagningen, som dessvärre inte överlevde.

”Då försöker man rättfärdiga det hela med att vi gav järnet, vi gjorde vad vi kunde.” säger Jesper.

 

Per Sandberg ser ett stort behov av behandling för ambulanspersonal, men förutsättningarna för det har förändrats.

”Det är ett yrke där man utsätts för att se folk som har hoppat från balkonger, likdelar under tåg och tunnelbanor, och barn som är svårt skadade eller döda. Det är av långvariga exponeringar för de här sakerna problemen uppstår.”

Tidigare utbildade Kris- och Traumacenter alla ambulanssjukvårdare i grundläggande krishantering. I dag är det upp till ambulansföretagen hur de väljer att jobba med dessa frågor. Några väljer att ha en specifik företagsförsäkring, andra sköter krishanteringen via sin företagshälsovård.

”De vi har mött är genomgående besvikna på företagshälsovården, som inte klarar av den här vården.” säger Per Sandberg.

”Alla som kommer till oss och får prata säger att det här skulle de ha gjort för tio år sedan. Många skulle behöva få mycket mer hjälp, men det är ju en kostnadsfråga förstås.”

 

Trots mörka händelser som Jesper varit utsatt för, har han själv inte behövt mer stöd än sina kollegorna på stationen.

”Saker stannar hos en ett tag, sen går man vidare. Det allra värsta är väl när barn är inblandade, men som tur är har jag inte varit med om det.” säger Jesper.

Under sin treåriga studietid till sjuksköterska var hans tydliga ambition att jobba på ambulansen. Innan han fick ta plats bakom ratten arbetade han tre år inom psykvården.

”Där ville de flesta inte ha vår hjälp, men nu är det annorlunda. Om jag rannsakar mig själv är det nog den största anledningen till att jag jobbar med detta, att få hjälpa folk.”

”Jag älskar också friheten med jobbet, att vi sköter oss själva och får vara ute och träffa folk. Vi sitter inte på samma plats hela dagen.”

”Visst gnälls det ibland på uppdragen vi får, men många som slutar kommer tillbaka efter ett tag. De inser vilket bra jobb detta faktiskt är.”

Fåtöljens mjuka skinn reser sig sakta upp och suddar ut Jespers avtryck när han lämnar den. Det är dags att nöta Malmös gator igen.

 

”Nu ska vi åka till en man som har rökt pipa sedan han var tolv år, jag har varit där förut” säger Anna.

När de kommer in i hallen i den lilla ettan på Mariedalsvägen möter de väggar som ångar av mångårigt bolmande inomhus, och golvytor täckta av stålgrå dammpartiklar. Tobakstanken är kompakt i den brokigt inredda lägenheten, nästan stickande. Många gamla prylar och pinaler ryms i rummet som fungerar som arbets-, vardags- och sovrum.

Den korte kutryggade mannen är i 90-års åldern, men med ett tjockt grått hårsvall och ett sällskapligt bemötande i behåll. Han tar i hand och de sätter sig på sängen. Efter diskuterade och resonerande kring mannens hälsa ställer Jesper frågan;

”Jag tycker vi säger att du kan vara kvar hemma om du inte vill till sjukhuset. Vill du åka med oss?”

Mannen har tidigare klagat på ont i bröstets vänstra del, men nu känner han sig normal igen. Efter kort tystnad säger han lugnt.

”Nej, det vill jag inte.”

 

Anna sitter nära honom på sängkanten när hon undersöker blodtrycket och kroppstemperaturen. De ligger på en bra nivå.

”Går du fortfarande ut och dansar?” frågar hon.

Mannen bryter sin hopsjunkna sittställning och tittar förundrat på henne.

”Du vet ju mer än om mig än vad jag själv vet.”

Anna skrattar och fortsätter.

”Jag vet att du förra gången hade en pinuppa här, var är hon i dag?”

Mannen sträcker sig inåt sängen och ställer en kudde på högkant mot väggen. Motivet är en klassisk 50-tals modell, en Marylin Monroe-lik kvinna med sparsamt blottad hud.

”Förra gången skämdes du men inte idag.” säger Anna.

 

”På gatuköket här nere har de stans bästa köttbullar, men jag brukar äta såna färdiga” säger mannen och blickar bort mot fönstret.

När Anna och Jesper gör sig redo att gå pratar mannen vidare om sina matvanor. Han pekar på en tom kartong som ligger på köksgolvet. Det är färdiglagad farmarbiff att värma i mikrovågsugnen, portion för en person.

Med uppmaningen att ringa igen om han behöver dem lämnar de den kedjerökande mannen. Denna gång krävdes ingen bår, inget dropp eller annan medicinsk insats. Bara att lyssna och visa intresse.

”Många är bara väldigt ensamma och vill ha någon att prata med.” säger Anna.

”Men hade vi haft en bättre hemtjänst och andra vårdinsatser hade vi inte behövt åka på sånt.”

 

Många av larmen med högsta prioritet ändras ofta längs vårdkedjans gång till en mindre brådskande nivå. Allt är inte blåljus och liv som står på spel, de flesta dagar innebär många ärenden som inte ställer lika höga krav på livsuppehållande åtgärder eller tjutande sirener tvärs över Malmö.

”Men det är en utmaning det också, att vara beredd på att det när som helst kan hända något allvarligt.” säger Jesper.

 

Fotnot: Anna och Jesper heter egentligen något annat.

 

 

Fakta Falck Sverige

Anställda: Cirka 2000.

Omsättning: Omkring 1 miljard kronor årligen.

Verksamheter: Vägassistans, ambulans, räddningstjänst och läkarbilar.

Falck Ambulans: Ambulanssjukvård på entreprenad för flera olika landsting och regioner.

Omfattar 41 ambulansstationer, 120 ambulanser, akutbilar, akutläkarbil, sjöambulans, bussar,motorcyklar och drygt 1100 anställda.